Grav för en kvinna vid Aşıklı Höyük. Foto: Güneş Duru, Aşıklı Höyük Project Archive.

– I de här samhällena ligger människor ofta begravda under hus i by-liknande samhällen. Med hjälp av arkeogenetik har vi kunnat se att biologiskt släktskap ibland var viktigt för den här typen av begravningar, medan det i andra fall verkade ha varit mindre viktigt, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi.

Byn ett världsarv

De tidigaste jordbrukande samhällena i Anatolien och Mellan Östern började ta form för omkring 12 000 år sedan, och då i form av byar, där man ofta finner gravplatser under husen. Vissa av de här byarna utvecklades så småningom till mindre stadsliknande samhällen med tusentals innevånare. Forskning vid just en sådan by Çatalhöyük, som UNESCO förklarat vara ett världsarv, var det som startade projektet.
– Vi har jobbat med det här projektet i flera år tillsammans med Ian Hodders forskarteam från Stanford i USA, och Mehmet Somels från METU i Turkiet som ledde arbetet tillsammans med mig, säger Anders Götherström, verksam vid Centrum för paleogenetik vid Stockholms universitet.

Arkeogenetiken ger nya möjligheter

Hur dessa samhällen var organiserade och vilka sociala strukturer som fanns har diskuterats under lång tid.
– Det är mycket spännande när vi nu kan börja använda arkeogenetiska undersökningar för att belysa sociala strukturer och deras betydelse vid den här typen av platser, säger Jan Storå, osteoarkeolog och verksam vid institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.

Släktskap mindre viktigt med tiden

I de tidigaste samhällena representerade av platser såsom Aşıklı Höyük och Boncuklu Höyük, cirka 10,000 år gamla, verkar det som om biologiskt släktskap haft en viss betydelse i den här typen av begravningar. I studien konstaterades ett flertal nära släktskapsförhållanden mellan olika individer. Något som verkar ha ändrat sig med tiden.
– I den något senare fyndplatsen Çatalhöyük, som är omkring 8000 år gammal, hittade vi inte lika många släktskapsrelationer mellan de begravda individerna, säger Anders Götherström.

Förändrad familjesyn

Çatalhöyük, Barcın, och troligen flera av de något senare Neolitiska samhällena verkar inte ha varit organiserade på samma sätt när det gällde släktskapsstrukturer. Neolitikum är en mångtusenårig period i Anatolien och förmodligen förändras mobilitetsmönster och även synen på familje- och släktskapsstrukturer över den här tiden. Samtidigt bidrog de växande samhällen och en ökad kommunikation till andra och bredare sociala kontaktnät mellan samhällena.

Gravar vid Barcın Höyük under utgrävning. Foto: Fokke Gerritsen, Barcın Höyük Photo Archive.

Barn och vuxna fick olika behandling

Ett noterbart resultat från materialet från Çatalhöyük och några av de andra platserna är att benen och DNAt är bättre bevarat i barn än i vuxna individer.
– Det är förvånande och indikerar att barn och vuxna behandlades olika i begravningsritualen, där kropparna av vuxna kan ha manipulerats på ett sätt som påbörjade och påskyndade nedbrytningsprocessen, säger Jan Storå.

Studien, som är publicerad i Current Biology, är ett samarbete mellan 57 forskare från 11 länder, och har letts av forskare från Middle East Technical University, Hacettepe University i Turkiet och Stockholms universitet.

Läs hela studien i Current Biology Variable Kinship Patterns in Neolithic Anatolia Revealed by Ancient Genomes