Livets scener.jpg
 

Avhandlingen behandlar möjligheten att se och analysera regional variation i förhistorien, där jag valt att utgå från bronsålderns lämningar i södra Bohuslän. Syftet med min avhandling är att förstå hur människorna i Bohuslän – med ett specifikt fokus på landskapets södra del – under bronsåldern påverkats och formats av både externa kontakter och lokala traditioner. Utgångspunkten för mitt arbete är en gravhög som inte längre finns, i ett område där högen i vår tid ter sig som en anomali både till konstruktion och till innehåll. Genom att utgå från det material och den kunskap som denna fornlämning genererat och genom att knyta den i första hand till närområdet men även till angränsande regioner vill jag undersöka den bohuslänska bronsåldersmiljön.

I Kareby socken, i västra Sverige, delundersöktes under 1960-talet en stor gravhög. Vanligen brukar dessa gravhögar hänföras till den yngre järnålderns gravskick, men fynd i en stenkista i högen visade att det här var en kvinna från den äldre bronsåldern som hade gravlagts. Med sig i graven hade hon bl a en bälteplatta, en dolk och armringar, som tillsammans tydligt visar på en tradition som annars är mest framträdande i de danska ekkistegravarna från samma tid. I Bohuslän finns inga motsvarigheter till Faxekvinnans gravplats. Rösen och stensättningar räknas till bronsålderns gravar och bronser är jämförelsevis sällsynta. Det gör Faxekvinnans grav unik. Min slutsats är att Faxekvinnan var inflyttad, eftersom de bronser hon bär i kombination med att hon gravlades i en gravhög, gjorde att det var en tid då ingenting var förbestämt. Att sten kom att bira till en känsla av ”hemma” var något som växte fram under denna tid, men var lång ifrån självklart.

Mitt mål har varit att utforska hur människor i södra Bohuslän, under bronsålder, blandade lokala traditioner med externa kontakter. Inga samhällen förändras i isolering utan att influenser från grannar, både nära och långt borta, har skapat de avtryck som går att utläsa i de fornlämningar som vi idag ser. Jag använder Faxehögen och den kvinna som gravlades där, som utgångspunkt. Men min tanke har varit att inkludera en mängd olika fornlämningar: bärbara fynd, boplatser, gravar och hällristningar, för att skapa en helhetsbild av ett ganska litet område. Framförallt handlar avhandlingen om ett litet utvalt område, Karebyslätten, som enligt min tolkning har spelat en stor roll för de människor som har levt och dött här.

Att använda en specifik grav som utgångspunkt kan, i arkeologiska sammanhang, verka något udda. Gravhögen ger en förståelse till hur människorna i området har skapat en egen identitet och något som återkommer är att förflyttning mellan olika platser kräver platser för samling, både fysiskt och i tanke. I södra Bohuslän finns få storslagna samlingsplatser som kan utläsas i dagens arkeologiska material. Mitt arbete visar däremot hur människorna har levt och verkat inom en region, som har kvarlämnat spår i former som inte är storslagna, men ändå närvarnade. De finns i form av alla föremål, alla platser där de har varit under några dagar eller veckor, i de gravar som har byggt och i form av de ristningar som markerar färdleder längs vilka de har färdats.

Avslutningsvis tar jag upp hur forskning inom arkeologi och inom humaniora presenteras för en större allmänhet. Jag skriver fyra skönlitterära berättelser, för att vända perspektivet från forskaren till den intresserade allmänkunnige. Här använder jag inga referenser, utan jag låter läsaren fundera själv. I alla texter finns ”hänvisningar” till det jag tidigare har skrivit. Är det här en sämre version av forntiden? Är den bättre?