Boken diskuterar svensk forntidshistoria från stenåldern till vikingatiden med betoning på tolkande arkeologi. Tolkande arkeologi kännetecknas av öppenhet för kulturspecifika alternativ och ett framhållande av sociala faktorer. Problemområdena inkluderar bland annat kolonisationen efter istiden, betydelsen av jordbrukets introduktion och relationen mellan de många stenålderskulturerna. Den äldre bronsålderns elitistiska ideologi med ett iscensättande av solens resa ersätts av den yngre bronsålderns mer kollektivistiska idé om de dödas resa till solen. Äldre järnåldern är stamsamhällets tid, med en betoning på jord, eld och järn. Den mellersta järnåldern är följenas tid med skapandet av midgårdsideologin, där begreppet gård materialiseras, bland annat i form av fornborgar, allt insprirerat av Rom. Den yngre järnåldern är rikenas tid, med nya dynastier efter frankisk förebild. Vikingarnas färder är en ny form av följen, här belysta från lokala perspektiv. Kyrka, kungamakt och odalrätt är viktiga komponenter i sammanhanget.