Backhoppningsanläggningen i Norrköping

Från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet byggdes omkring 70 hoppbackar i södra Sverige. Anläggningarna var många gånger av imponerande mått, och kom att bli lokala landmärken i många mindre orter. Idag är de allra flesta hoppbackar rivna. Några återstår i ruinerat tillstånd, men av den stora majoriteten hoppbackar finns endast fragmenterade rester kvar. Bygget av stora hoppbackar i södra Sverige genomfördes trots att svensk backhoppning under denna period aldrig nådde några större internationella framgångar rent sportsligt. Sporten var en populär arenaidrott, en popularitet som tycks vara delvis oberoende av naturliga förutsättningar för att bedriva vinteridrott.

Forskningen som tas upp i Vetenskapsradion Historia har visat att anläggandet av hoppbackar var starkt knutet till det tidiga 1900-talets framstegsideal. Hoppbackarna var tydligt kopplade till det industriella näringslivet och kom att bli ett slags monument över modern ingenjörskonst och starka industriföretag. Även sporten som sådan accentuerade tidsandan. De våghalsiga hopparna tycktes tänja på gränserna för det mänskligt möjliga och det utvecklades tidigt en fotoestetisk norm, där hopparen fångades i luften med det stora väntande publikhavet som fond. Även hopptornen blev flitigt fotograferade och utgjorde ett vanligt vykortsmotiv.

Det arkeologiska perspektivet på de materiella lämningarna av backhoppningsanläggningar visar på ett intressant sätt hur idrottens arkitektur både formade och manifesterade tidstypiska ideal. Det materiella arvet av backhoppning har på så sätt potential att belysa folkhemstiden i svensk historia på ett alternativt sätt.

Programmet sändes på P1 den 4/1, kl 18.15 och finns tillgängligt på SR.s hemsida och som pod:

https://sverigesradio.se/avsnitt/1417310